lellardig

Har varit på Öland i några veckor nu, var det två eller tre veckor? Ärligt så har jag ingen tidsuppfattning. Tid kanske är något man försöker ignorera när man igentligen inte vill tillbringa någon tid på jorden. Går runt och väntar på att depressionen ska gå över. Nej, men jag sliter som ett djur för att jag vill finna livsglädjen igen. Allt e jobbigt just nu, gå upp, klä på sig, duscha... you name it! Jag har svårt att glädjas över saker också, hur mycket jag än försöker öppna mitt sinne. Jag har idag blivit skuldfri och jag har även pengar till körkort och har även gått ner 7kg, men vart är gläjen över det? Det jobbigaste är att jag är så jävla rädd för att ge upp, att jag en dag kommer välja att avsluta tiden på jorden. Den utvägen verkar jävligt läskig. Idag kan jag inte ens fatta att jag kunnat skurit av mina senor i handleden. Mår illa av tanken. Sen så vill jag inte det för att det är egoistiskt, man måste tänka på dom som älskar än och hur jävla dåligt skulle inte dom må då??

 

Okej, om ärligheten ska fram så kan jag bli arg, för att jag tycker att alla andra tvingar mig att vara vid liv. Men det är bara ibland den tanken kommer upp. Men det som endå vill får mig att kämpa är all kärlek och hjälp som jag får, och minnerna av den tiden då man faktiskt älskade att gå upp morgonen, välja vilka kläder man ska klä sig i och duscha, skönt!!